My Head

Allt har varit fruktansvärt hemskt

Kategori: Allmänt

Hemma i mitt fina Blyberg, men det är inte som hemma längre. Inget är som det brukade längre, det enda jag tjatar om är att inget är som förr längre. Gör jag något åt det? Nej. Blir jag mer och mer ledsen och besviken över det? Ja.
   Känner mig så bortglömd, som ett andrahandsval. Allt växer ifrån mig, så står jag här själv. Det enda jag har kvar är min rädsla, osociala sida och allt annat som inte lönar något till att ha. 
   
   Jag är 18 år och lite mer än 8 månader gammal. Slutbetyg i högstadiet och gymnasiet, inte bott hemma på 3 år. Delar en lägenhet mitt i centrala smeten med min fina pojkvän och min bästa Anton. Dock är jag utan jobb, som resulterar i dagens samhälle att jag är utan ett liv. Jag känner en stor sorg, nedstämdhet som vägrar att försvinna. Jag vill inget mer, jag vet inte vad jag inte vill och kan därför inte säga vad jag inte vill mer. Det enda jag vet är att jag känner en stark känsla att jag inte vill mer. Vill inget. Jag är inte deprimerad, ledsen, jag känner ingen lust att att skada mig själv - längre. Det enda jag vet är att jag inte känner och vet inget. 
Nu tänker jag fortsätta att inte vilja mer, ska ringa min fina Pelle och dela en cigarett över telefon. fint. hemsk dag. 
 
Kommentera inlägget här: